Utköp av part i aktieägaravtal


Författare: Carl Svernlöv
Publicerad: 2017-05-16
Ämne: Avtal, Aktieägaravtal

Till skillnad från exempelvis norsk rätt (se § 4-24 lov om aksjeselskaper) saknar den svenska aktiebolagslagen bestämmelser om en aktieägares rätt att utträda ur ägargemenskapen. En viktig fråga som ofta regleras i aktieägaravtal är därför hur parterna ska lösa upp sitt samarbete på annat sätt än genom att en part säljer sina aktier till tredje man. I denna krönika beskriver advokat, adj. professor Carl Svernlöv några sätt på vilka frågan om utköp av en part i ett aktieägaravtal kan regleras.

I mer mogna bolag med en fungerande och helst även intäktsgenererande verksamhet kan aktieägarna komma ur sitt samägande genom att söka en försäljning av hela bolaget till en tredje part. Ibland ser man även i aktieägaravtal avtalsbestämmelser som siktar på en börsnotering eller försäljning (ibland gemensamt kallade ”exit”) av bolaget på en viss tidshorisont, säg 3-5 år. Om parternas förhoppningar infrias uppstår i regel inga större problem. I många bolag som befinner sig i en uppstartsfas eller som har ekonomiska svårigheter, vilka inte helt sällan är resultatet av oenighet mellan parterna, kan dock det enda realistiska möjligheten att avsluta samarbetet vara att den ena parten löser ut den andre. Ett utköp kan även knytas till väsentligt avtalsbrott, antingen som en rättighet för den förfördelade parten att få köpa ut den avtalsbrytande parten eller som en rätt för den förfördelade parten att bli utköpt. Utköp kan vidare vara den enda realistiska lösningen, i synnerhet vid ett 50/50-ägande, på upprepade meningsskiljaktigheter och låsningar, s.k. deadlocks, som hotar företagets fortlevnad. Såväl reglering av dessa frågor som tillämpning av avtalsbestämmelserna innebär utmaningar för parterna. De väsentliga frågor som behöver regleras är vem löser ut vem och till vilket pris?

En utköpsrätt kan alltså aktualiseras vid avtalsbrott av en part. Frågorna om vem som löser ut vem och till vilket pris kan därvid besvaras enligt två modeller. Antingen föreskriver aktieägaravtalet att den part som begått avtalsbrott skall lösa ut övriga parter, eller att övriga parter får lösa ut den felande parten. För att den förstnämnda varianten skall tjäna ett avskräckande syfte, måste priset sättas högre - ofta avsevärt högre - än aktiernas verkliga värde. Annars kan bestämmelsen missbrukas av en part som önskar komma över hela företaget. En praktisk nackdel med att föreskriva att en part som begår avtalsbrott skall vara skyldig att lösa ut den andre parten (oavsett om priset motsvarar det verkliga värdet) är att en av de vanligaste orsakerna till att avtalsbrott begås är brist på finansiella resurser. Om en parts avtalsbrott är att hänföra till sådana skäl, blir situationen knappast bättre av att parten dessutom tvingas lösa ut övriga parter. Ofta är det naturligare att tillåta övriga avtalsparter att lösa ut en avtalsbrytande part. Därvid bör, på motsvarande sätt, priset för den felande partens andel sättas lägre än dess verkliga värde. En sådan bestämmelse har två syften, dels att avskräcka parterna från att begå avtalsbrott, dels att kompenseras övriga parter för det avbrott i samarbetet och övrig skada som kan uppkomma i samband därmed. En viss försiktighet är dock påkallad när det gäller att fastställa den ”rabatt” som övriga parter ska betala för aktierna; då en alltför aggressiv prissättning torde kunna jämkas enligt 36 § avtalslagen. För att minska risken för jämkning bör parterna motivera rabatten i avtalet, ungefär som för normerat skadestånd, med att den syftar till att delvis ersätta förfördelade parter för den svårbevisade skada som de kan komma att lida pga. avtalsbrottet. Avtalet bör även uttryckligen ange att rabatten inte hindrar övriga parter från att söka ersättning för avtalsbrottet om skadan skulle visa sig vara större.

En avtalad utköpsrätt kan även aktualiseras om en eller flera parter önskar komma ur samägandet av någon annan anledning än en parts avtalsbrott, t.ex. vid s.k. deadlock. Frågan om vem som löser ut vem i denna situation är till större delen en förhandlingsfråga mellan parterna och beror på olika faktorer såsom parternas styrka i förhållande till varandra, deras respektive engagemang i det gemensamägda bolaget, samt deras respektive möjligheter att fortsätta verksamheten utan den andre partens medverkan.

En elegant lösning på utköpsproblematiken, såväl vad avser vem som skall köpa ut vem som till vilket pris är den s.k. köp-sälj optionen, eller som den ibland kallas, rysk roulett eller på engelska “Texas draw”. Enligt denna option, får vardera parten vid en viss tidpunkt (eller utan begränsning i tiden) erbjuda sig att köpa ut den andres andel till ett visst angivet pris. Den andra parten får antingen anta anbudet eller också välja att köpa ut anbudsgivaren till det erbjudna priset. Denna metod har dock kritiserats som alltför riskabel och osäker, och i praktiken tvekar ofta ägarnas företrädare att använda denna klausul pga. det spelteoretiska fenomen som i auktionssammanhang brukar kallas för winner’s curse; blir man utköpt var priset för lågt och får man köpa var det för högt. Ett alternativ som sänker tröskeln för tillämpningen är att låta bolaget säljas på auktion, där ägarna är de enda budgivarna. Därigenom får en part som verkligen vill köpa ut den andre möjlighet att successivt lägga högre bud. En annan intressant modell som förtjänar att nämnas den s.k. “baseboll”-klausulen, en löne- förhandlingsmodell som tillämpas inom den amerikanska professionella basebollen då en spelare och tränaren inte kan enas om spelarens lön. Spelaren och tränaren tar då hjälp av en tredje, oberoende person med god kännedom om sporten och dess lönevillkor. Var och en av dessa lämnar ett skriftligt, förseglat bud på den lön som denne anser att spelaren är värd. Den av tränaren och spelaren som hamnar närmast den oberoende parten vinner. De tre buden är ofta i det närmaste identiska, eftersom ingen av parterna vill överskatta sin förhandlingsposition av rädsla att den med det mer realistiska budet vinner. Modellen kan tillämpas även i aktieägaravtal, varvid den tredje parten kan utgöras av en revisor eller en expert inom branschen.

Vid samtliga utköpsbestämmelser som utgår från bolagets marknadsvärde – med eller utan rabatt – utgör värderingen av bolaget ett problem. Ofta föreskriver parterna att ett utköp ska ske till ett fast, bestämt pris som t.ex. utgår från information i bolagets senaste årsredovisning eller delårsrapport. Alternativt väljer man – om parterna inte kan enas om ett pris – att låta en oberoende värdering utföras, vanligen av en välrenommerad revisionsbyrå eller dylikt. I det senare fallet bör parterna också ange hur värdet skall beräknas. I vissa aktieägaravtal nöjer man sig med att föreskriva att värdet skall motsvara aktiernas marknadsvärde, eventuellt med angivande av vissa riktlinjer, och överlåter sedan till värderaren att avgöra hur detta exakt skall bestämmas. I andra avtal finner man mycket exakta formler som skall användas för att räkna ut värdet.

Alldeles oavsett vilka modeller parterna väljer för att reglera ett framtida utköp är det just i inledningen av samarbetet som det är lättast att komma överens. Den tid och energi man lägger på aktieägaravtalet har man därför ofta mångdubbelt igen den dagen som utköpsbestämmelserna behöver användas.


 

Carl Svernlöv är advokat och partner Baker & McKenzie Advokatbyrå, Stockholm. Jur. dr. och adj. professor i associationsrätt, Uppsala universitet.

Carl Svernlöv ansvarar för Aktieägaravtal i Karnov Avtalsmallar. 

Kommentera