Upphovsrättslagen ger inte rätt att överföra verk via internet till allmänheten


Författare: Jan Rosén
Publicerad: 2016-04-12
Ämne: Nyheter, Rättsfallsanalys

Högsta domstolen förklarar i beslut 2016-04-04, Mål nr Ö 849-15, att bestämmelsen i 24 § första stycket 1 upphovsrättslagen, där inskränkningen i upphovsmannens ensamrätt är begränsad till avbildningar, inte ger Wikimedia rätt att från sin databas med fotografier av konstverk, stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus, överföra verken via internet till allmänheten. Huruvida förfogandet sker i kommersiellt syfte saknar betydelse.

Inledning

Stockholms tingsrätt beslöt 2015-12-16 om hänskjutande enligt 56 kap. 13 § RB, dvs. så kallat hissförfarande, att Högsta domstolen skulle besvara två frågor om tillämpningen av regeln i 24 § första stycket p. 1 URL, vilken ger vem som helst en rätt att ”avbilda” konstverk om de är ”stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus”. Frågorna löd:

  1. Ska begreppet ”avbilda” i 24 § upphovsrättslagen förstås så att konstverk som stadigvarande placerats på eller vid allmän plats utomhus, fritt får överföras till allmänheten via internet, utan krav på att tillstånd inhämtats eller ersättning erlagts till upphovsmannen?
  2. Påverkas svaret av om överföringen sker i kommersiellt syfte eller om sådant syfte saknas?

Bakgrunden var att den ekonomiska föreningen Bildupphovsrätt i Sverige, BUS, vilken företräder och tillvaratar upphovsrätt som tillkommer ett stort antal bildkonstnärer i Sverige, väckt talan vid tingsrätten gentemot Wikimedia Sverige och därvid gjort gällande att återgivningar av vissa konstverk på Wikimedias webbplats var ett upphovsrättsligt förfogande, ett tillgängliggörande för allmänheten i form av överföring, som bara kunde ske efter medgivande av innehavarna av upphovsrätten till verken i fråga och som utan sådant medgivande vore ett intrång och detta eftersom den inskränkning i upphovsmans ensamrätt som framträder i 24 § URL inte medgav annat än avbildning av verk som placerats utomhus på eller vid allmän plats.

Wikimedia Sverige drivs som en ideell förening som bl.a. har en webbplats och en databas som innehåller bilder av konstverk placerade på allmän plats utomhus. Databasen är fritt tillgänglig för allmänheten utan kostnad. Det är också allmänheten som förser databasen med bilderna genom att ladda upp sina fotografier där. Syftet uppges vara att tillhandahålla en öppen databas av offentlig konst i Sverige som kan användas av bl.a. allmänheten, utbildningsväsendet och turistnäringen.

BUS hade gjort gällande att den inskränkande bestämmelsen i 24 § första stycket p. 1 URL skulle förstås bokstavligen och således inte medge tillgängliggörande för allmänheten, under det att Wikimedia Sverige gjort gällande bl.a. att bestämmelsen gav rätt inte bara till exemplarframställning utan även till överföring (tillgängliggörande för allmänheten), något som enligt Wikimedia Sverige kunde följa av en direktivkonform tolkning av direktiv 2001/29/EG, det s.k. Infosocdirektivet, eftersom den svenska bestämmelsen inte borde kunna tolkas snävare än vad som fick anses följa av direktivet.

De hänskjutna frågorna rymmer flera för upphovsrätten högst fundamentala spörsmål, såsom tolkningsnormer av laggivna inskränkande regler i upphovsrättslig ensamrätt, betydelsen av den s.k. trestegsregeln i artikel 5.5 Infosocdirektivet, innebörden av direktivkonform tolkning och betydelsen av (brist på) kommersiellt syfte hos den som utför en åtgärd som i och för sig faller inom upphovsrättslig ensamrätt.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att upphovsrättslig ensamrätt balanseras mot det allmänna intresset att i vissa situationer eller för vissa ändamål använda skyddade verk utan hinder av upphovsrätten, något som i upphovsrättslagen tillgodoses genom de inskränkningsbestämmelser som framgår av lagens 2 kap. Domstolen framhåller dock att bestämmelserna bara medger en möjlighet att förfoga över verk under särskilt angivna förutsättningar, att det i lagförarbetena vid ett flertal tillfällen understrukits att ensamrätterna utgör förmögenhetstillgångar och att restriktivitet därför ska gälla vid införandet och tolkningen av inskränkningar i rättigheterna (hänvisning sker bl.a. till prop.1992/93:214 s. 41 ff. och prop. 2004/05:110 s. 83 f.). Högsta domstolen hänvisar också till sina egna avgöranden i NJA 1986 s. 702 och NJA 1993 s. 263, enligt vilka det framgår att utrymmet för domstolarna att intolka andra begränsningar av ensamrätter än de som framgår av lagen är ”synnerligen begränsat”.

Här ska göras en avvägning av om inskränkningen i ensamrätten kan motiveras av ett starkare allmänt intresse; Högsta domstolen konstaterar alltså att det är fråga om en proportionalitetsbedömning.

Härvidlag redovisar således Högsta domstolen en inställning som är väl känd sedan länge och som nog är konsekvent tillämpad i svensk (och nordisk) upphovsrätt och som sammanfattande påbjuder restriktivitet såväl vid införande av som tolkning av de inskränkande undantagsregler som förekommer i 2 kap. URL.

Något av en nyhet är däremot Högsta domstolens placering av den s.k. trestegsregeln i blickfånget vid en tolkning av inskränkande bestämmelser i URL. Detta främst mot bakgrund av att artikel 5.5 Infosocdirektivet ger uttryck för vad som brukar kallas trestegsregeln, nämligen att (1) inskränkningarna i upphovsrättslig ensamrätt endast får tillämpas i vissa särskilda fall (2) som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket och (3) inte oskäligt inkräktar på rättighetshavarens legitima intressen (jfr skäl 44 i ingressen till direktivet). Trestegsregeln har sitt ursprung i artikel 9.2 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, med senare avtryck även i artikel 10 i WIPO-fördraget om upphovsrätt och artikel 13 i TRIPS-avtalet.

Högsta domstolen anvisar härvid korthugget, men för den praktiska tillämpningen utomordentligt klargörande, att trestegsregelns kriterier innebär det följande: Det ska vara fråga om en inskränkning för ett särskilt fall, dvs. inskränkningen ska vara tydligt avgränsad och preciserad i lagtexten. Vad gäller det normala utnyttjandet av verket ska beaktas att inskränkningen inte konkurrerar med upphovsmannens rätt att ekonomiskt exploatera sitt verk. I detta ska inte bara det ”nuvarande utnyttjandet” rymmas, utan det bör ske en dynamisk tolkning som beaktar upphovsmannens rätt att exploatera verket på de nya sätt som teknikutvecklingen öppnar för. Slutligen ska prövas huruvida inskränkningen skulle oskäligt inkräkta på upphovsmannens legitima intressen. Här ska göras en avvägning av om inskränkningen i ensamrätten kan motiveras av ett starkare allmänt intresse; Högsta domstolen konstaterar alltså att det är fråga om en proportionalitetsbedömning.

Som den kanske mest betydelsefulla konklusionen i detta beslut uttalar Högsta domstolen sammanfattande, att vid lagstiftning rörande inskränkningar i upphovsrätten ska principerna i trestegsregeln beaktas (se prop. 2004/05:110 s. 83 f.) och att de också får ses som en anvisning vid domstols prövning av hur olika bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten ska tolkas.

Testet fick ganska stor uppmärksamhet när Infosocdirektivet skulle förverkligas i svensk rätt, men ansågs inte behöva få någon uttrycklig motsvarighet i URL utan skulle i stället beaktas vid fastställandet av vilka inskränkningar som lagen ska uttrycka. Infosocdirektivet innehåller nämligen i artikel 5 en uttömmande uppräkning av tillåtna inskränkningar i de rättigheter som regleras i direktivet. Högsta domstolen understryker nu testets centrala plats också vad gäller tolkning av alla de inskränkande bestämmelser som redan fanns och finns i URL.

Listan av inskränkande regler i Infosocdirektivet utgör således en ”closed list”, vilket innebär att beträffande de ensamrätter som regleras i direktivet får medlemsstaterna inte ha några undantag eller inskränkningar som går utöver vad som medges i direktivet. Beträffande användning av verk, till exempel arkitektoniska verk eller skulpturer, avsedda att vara stadigvarande placerade på allmän plats, får enligt artikel 5.3.h i direktivet inskränkningar göras i rätten att framställa exemplar och i rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Med avbildning enligt 24 § URL avses däremot bara reproduktion i planet. Den nationella bestämmelsen är därför på flera sätt mer begränsad än den inskränkning som direktivet i och för sig tillåter.

Till detta konstaterar Högsta domstolen initialt att direktivkonform tolkning av Infosocdirektivet bara påbjuder att nationella bestämmelser som skiljer sig avsevärt åt mellan medlemsstaterna behöver anpassas, medan skillnader som inte har några negativa effekter på den inre marknaden inte behöver justeras (med hänvisning till skäl 7 i ingressen till direktivet och EU-domstolens dom i fallet C More Entertainment, C-279/13, EU:C:2015:199, punkt 29).

Såvitt konkret gäller bestämmelsen i 24 § URL så noterar Högsta domstolen att det redan vid förverkligandet av detta direktiv hade ifrågasatts om inte den svenska regeln var oförenlig med trestegstestet, trots sitt som sagt mer begränsade innehåll relativt bestämmelsen i artikel 5.3.h Infosocdirektivet, och att den därför borde inskränkas ytterligare! Så skedde ju inte genom den svenska lagstiftarens försorg. Högsta domstolen finner dock, i linje med det ovan sagda, att det ska ske en prövning av begreppet ”avbilda” i 24 § URL efter mönster av trestegsregeln.

Detta leder Högsta domstolen till slutsatsen att ”normalt utnyttjande” av berörda konstverk sker på allmän plats (där konstverken står uppställda), att detta inte inbegriper användning i digital miljö, varför t.ex. användning av konstverken som tryckta kommersiella vykort (en spridning av korten/avbildningarna som av gammalt accepterats inom den inskränkande regelns ram) inte var en relevant parallell i sammanhanget som enkelt kunde uppdateras till 2000-talets medieformer. Vidare konstateras att tillgängliggörande av konstverken i en öppen databas utgör en användning som rör ett inte obetydligt kommersiellt värde – antingen för den som har databasen eller för den som i samband med andra tjänster bereder allmänheten tillgång till databasen, t.ex. genom länkning. Vilket syfte som motiverat den som håller databasen, kommersiellt eller ej, saknade därför betydelse.

Vad gäller kriteriet ”legitimt intresse”, det tredje steget i trestegstestet, företar Högsta domstolen en proportionalitetsprövning. Man bestrider inte att de syften som Wikimedias databas ska tillgodose ligger inom ramen för vad som kan ses som ett allmänt intresse. Men domstolen konkluderar att en databas av aktuellt slag öppnar för en stor användning av upphovsrättsligt skyddade verk och detta utan att någon ersättning betalas till upphovsmännen; resultatet skulle bli en betydligt större inskränkning i upphovsmännens ensamrätt än vad bestämmelsen i 24 § URL syftar till.

Avslutande synpunkter

Högsta domstolen markerar helt klart att upphovsmännens rätt att med ny teknik exploatera verk på angivet sätt - i nätmiljön och med tillämpning av länkningsteknik - ligger kvar hos upphovsmännen med nuvarande utformning av berörd lagtext. Domstolens sätt att skilja sig från saken indikerar inte heller något missnöje med lagstiftarens konstruktion av 24 § URL och den revision som paragrafen undergått då och då under sin långa giltighetstid (den har i lite olika utformning funnits i svensk upphovsrättslig lagstiftning sedan 1920-talet). Wikimedia Sverige torde bl.a. ha velat föra fram att den breda allmänhetens tillämpning av moderna digitala tekniker, inte minst internets faciliteter, borde tala för att begreppet ”avbilda” skulle anses inbegripa samtidens förmedlingsformer i nätmiljön. Men Högsta domstolen är tvärtom mycket strikt i sin bedömning härvidlag, något som ligger helt i linje med en lång rad motivuttalanden, inte minst under senare år, som går ut på att förbehålla upphovsmännen en stark och intakt upphovsrätt på internet och i digitaliserade medieformer (se prop. 2005/05:110 s. 46)

I de övriga nordiska länderna är bestämmelsen betydligt mer restriktivt utformad redan genom att inskränkningen i upphovsmannens ensamrätt inte omfattar kommersiellt utnyttjande av avbildning där konstverket är huvudmotivet. Högsta domstolen noterar också att lagmotiven redovisar många överväganden om att 24 § URL borde begränsas till att inte omfatta verk som huvudmotiv – än mindre har det varit aktuellt att expandera inskränkningen till att omfatta andra förfogandeformer än avbildning i planet, dvs. exemplarframställning, såsom överföringar i nätmiljön (jfr SOU 1956:25 s 264 f., SOU 1990:30 s. 480, prop. 1992/93:214 s. 100 och Ds 1996:61 s. 83 f.).

Som ett något paradoxalt förhållande måste nog framhållas att den inskränkning som kommit till uttryck i artikel 5.3.h. Infosocdirektivet och som helt öppnar för tillgängliggöranden för allmänheten, oavsett teknik eller förmedlingsform, av bl.a. skulpturer stadigvarande placerade på allmän plats, står i direkt konflikt med trestegstestet i samma direktivs artikel 5.5. Om någon skulle förorda ett införande fullt ut av en sådan inskränkande regel i nationell rätt som artikel 5.3.h. Infosocdirektivet erbjuder så stupade förslaget rimligen på trestegstestet. Inte minst i ljuset av Högsta domstolens här redovisade tillämpning av detsamma.

 

Jan Rosén

Professor i civilrätt vid Stockholms universitet

Kommentera