"Tunnsådd praxis" - Åsa Marklund Andersson om miljöstraffrätt


Författare: Petter Svensson
Publicerad: 2018-11-05
Ämne: Nyheter, Miljörätt

VJS och Karnov Group anordnade nyligen Miljörättsdagen – för 17 året i rad - som i vanlig ordning bjöd på flera parallella seminarier inriktade på nyheter inom miljörättens område. Åsa Marklund Andersson föreläste om hur den miljöstraffrättsliga praxisen ser ut. Det är idag få som fälls för ansvar för miljöbrott, och hon ifrågasätter den stora användningen av företagsböter.

-Att man inte riskerar att hamna i en domstolsprocess och i mer eller mindre i anonymitet kan godkänna strafföreläggande gör att man slipper offentlighet i en annan omfattning än ett åtal, säger hon.

Åsa Marklund Andersson har en minst sagt diger erfarenhet av miljöstraffrättsliga frågor: hon är idag verksam som domare i Mark- och miljödomstolen i Nacka, och har tidigare bland annat varit hovrättsråd vid Mark- och miljööverdomstolen och tjänsteman vid Miljödepartementet.

Miljön har ingen egen röst, och ofta finns det inga brottsoffer. Det är exempelvis lätt att tolka ett läckage, som det kan ta lång tid att upptäcka, som en olyckshändelse snarare än ett potentiellt brott. Det som också särskiljer miljöbrott från annan typ av brottslighet är att nästan alla gärningar är oaktsamma – där de allmänna hänsynsreglerna lägger ribban på vad som kan anses vara aktsamt - vilket i sig föranleder knepiga bedömningar. EU ställer krav på tydliga sanktioner, miljöbrottsdirektivet syftar till att stärka efterlevnaden av straffrättsliga påföljder. Enligt miljöbalken är det verksamhetsutövaren som oftast bär bevisbördan för att ett en viss åtgärd inte är potentiellt skadlig för miljön – inom miljöstraffrätt är det dock åklagaren, precis som är fallet gällande brottslighet i övrigt, som har den fulla bevisbördan.

Åsa Marklund Andersson konstaterar att den miljöstraffrättsliga praxisen är tunnsådd.

-Under 2017 fick den avdelning på Svea Hovrätt som också är mark- och miljööverdomstol endast in ett miljöbrottmål. I år har man hittills fått in tre stycken. Högsta domstolen har inte haft något miljöbrottmål varken 2017 eller 2018. Den lilla andelen av miljöbrottmål uppmärksammades av miljötillsynsutredningen (SOU 2017:63) i juni 2017.  Majoriteten av tingsrätterna får in 0 -1 mål per år, och tendensen är nedåtgående: Man har gått från 3 mål i snitt 2009 till 1,3 mål 2016. För egen del tycker jag att det är ett bra förslag att koncentrera miljöbrotten till de fem tingsrätter som också är mark-och miljödomstol för att kunna bygga upp kompetens.

Statistiken från BRÅ gällande miljöbrottmål ter sig vid första anblick aningen deprimerande. Under 2017 anmäldes totalt 4700 miljöbrott – varav endast 90 personer lagfördes. Antalet lagföringsbeslut för brott mot miljöbalken har minskat med 55 procent i jämförelse med 2008. Uppklarningsprocenten ligger i dagsläget på blott 2 procent. Men man ska som bekant vara försiktig med att dra slutsatser av statistik - många miljöbrott lagförs nämligen via företagsböter som inte syns i BRÅ:s statistik.

-Företagsböter är den dominerande sanktionen, då får man lagföringsdel som ligger på 20 procent istället för 2 procent, vilket ligger i nivå med brott som stöld och skadegörelse som inte heller har någon direkt lysande lagföringsprocent, säger Åsa Marklund Andersson.

Men den stora och ökande användningen av företagsböter för brott som begås i näringsverksamhet är inte okomplicerad.

-Det är förstås bra att miljöbrott får straffrättsliga konsekvenser men man kan fråga sig om det finns ett problem med att så lite ansvar utkrävs av en person. Två tredjedelar av alla företagsböter döms ut via strafföreläggande – och dessa fall kommer aldrig till domstolen. På så vis blir praxisen väldigt begränsad och man frågar sig om det har någon påverkan på allmänpreventionen, menar Åsa Marklund Andersson.

Företagsbot som sanktionsmedel infördes 1986, tanken var att ta bort vinstintresset för att begå brott.  2006 kom de bestämmelser som finns idag. I en utredning som presenterades för två år sedan föreslogs vissa höjningar av företagsbotens storlek - från dagens (högst) 10 miljoner kr till 100 miljoner kr. Förslaget har emellertid inte lett till någon lagstiftning. Frågan är om nuvarande nivåer är tillräckligt för att verka avskräckande?

-Eftersom två tredjedelar av alla företagsböter döms ut genom strafföreläggande betyder det att boten ligger på max 500 000, eftersom det är maxbeloppet vad gäller strafföreläggande. Det är ytterst få strafförelägganden som ligger över 400 000 kr på miljöbrottsområdet. Eftersom böterna ligger så lågt kan man fråga sig om det är läge att kalkylera. Stefan Karlmark har tittat på detta. I ett fall gällande otillåten miljöverksamhet låg boten på 50 000 kr, men den uppskattade vinsten låg på mellan 400 000 kr och 1 miljon kr, säger Åsa Marklund Andersson.

Ett ytterligare problem är att det inte finns något belastningsregister vad gäller företagsböter.

-Man har kunnat se att det är hög återfallsfrekvens efter ganska kort tid när det gäller de som har förelagts med en företagsbot.

Artskyddsbrott och legalitetsprincipen

Artskyddsbrott regleras 29 kap  2 b § miljöbalken, och straffbelägger överträdelser av artskyddsförordningen och CITES-förordningen (rådets förordning nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln av dem). Det rör sig om en global brottslighet – enligt EU:s handlingsplan gällande artskyddsbrottslighet har den olagliga handeln med elfenben fördubblats sedan 2007, och tjuvjakten på noshörningar i Sydafrika ökade med 7000 procent mellan 2013-2017. Det rör sig alltså med andra ord om en lagstiftning som har stor betydelse för den biologiska mångfalden för hela världen.

-2016 kom en rapport från jordbruksverket, ”Förstärkta åtgärder mot artskyddsbrott”, där man sedan 2012 sett en kraftig ökning av artskyddsbrott, man konstaterade också att de allra flesta brotten inte upptäcks. Skyddade och hotade arter smugglas till och från Sverige, inte sällan är det den organiserade brottsligheten som ligger bakom detta, säger Åsa Marklund Andersson.

Hon är kritisk till hur domstolarna emellanåt tillämpar CITES-förordningen. I ett mål (Hovrätten för Nedre Norrland B 801-16) hade en person av oaktsamhet lagt ut en annons på Blocket  gällande en gitarr byggd i materialet ”Brasilian rosewood”  - som är förbjuden att handla med enligt den aktuella förordningen.

-Hovrätten kom fram till att träslaget inte används längre som instrument och att det inte växer i Sverige – varför behovet av artskydd inte skulle vara lika uttalat. Det ansågs alltså vara ett ringa brott.  Jag tycker att det är feldömt. Det finns inget stöd för att man kan sortera in förbjudna arter och växter på det sättet, är det förbjudet så är det förbjudet. 

Frågan om legalitetsprincipen dyker upp emellanåt, som i det s.k. Vargskinnsmålet (NJA 2016 s. 680). En man saluförde under medeltidsveckan på Gotland 12 stycken vargskinn i strid med CITES-förordningen. Vid närmare undersökning visade det sig dock inte vara varg utan prärievargskinn – vilket inte är förbjudet. Frågan uppstod om det räcker med att påstå att det var varg för att man ska kunna fällas till ansvar?

-Hovrätten, där jag ingick, kom fram till att påståendet räcker. Högsta domstolen ansåg att den engelskspråkiga versionen av förordningen gav stöd för att ett påstående omfattas av förbudet, till skillnad mot den svenska. Högsta domstolen ansåg därför att det skulle strida mot legalitetsprincipen och kravet på tydlig straffbestämmelse att fälla i detta fall.

Även gällande så kallade villkorsbrott är diskussioner gällande legalitetsprincipen ofta centrala. Olika villkor syftar förstås till att gagna och skydda miljön – men håller ibland inte i straffrättsligt hänseende som en följd av obestämdhetsförbudet. 

- Därför kan man reflektera över vikten av tydliga villkor eftersom det potentiellt ska vara grunden för en gärningsbeskrivning. Om en straffbestämmelse är oprecis bör den vid tillämpningen ges en snäv tolkning till förmån för den enskilde.

Ogillanderisken är ovanligt hög för de förhållandevis få miljöbrott som till sist hamnar i domstolen i jämförelse med andra brott.

-När jag tittade på statistik mellan 2013-2017 låg ogillandefrekvensen på ca 30 procent – i vanliga brottmål vinner 95 procent av åtalen framgång. Jag tror att det ligger en hel del i att det är så mycket som man måste kunna när det gäller miljöstraffrätt, och vad gör man när man inte riktigt förstår? Ja, man ska ju hellre fria än fälla och då blir det fler ogillade åtal. För egen del tror jag att man skulle få ett ökat antal lagföringar om man genom åtal kunde få en miljöstraffstraffmässig utveckling som man saknar idag. Allmänpreventionen skulle förbättras om man minskar användningen av företagsböter.

Petter Svensson

Petter Svensson ansvarar för tjänsterna Karnov Nyheter och Karnov Kommun

Kommentera