Justitiekansler Anna Skarhed om #metoo, yttrandefrihet och vikten av tillit


Författare: Petter Svensson
Publicerad: 2018-04-23
Ämne: Nyheter

Efter kalabaliken i Bender, några år innan det kungliga enväldets upplösning, förde den turkiska sultanen den alltmer påfrestande gästen Karl XII till slottet Timurtasch i nuvarande Turkiet. Därifrån utfärdade den svenske kungen 1714 en kansliordning med namnet ”revisionsexpeditionen” – det ämbete som idag är känt som Justitiekanslern var därmed inrättat. Uppgiften var att övervaka ”huru lagar och författningar efterlevdes och huru varje ämbete fullgjorde sin skyldighet” – ett uppdrag som i allra högsta grad lever kvar i vår tid. Sedan ämbetets inrättande hann 40 män passera revy innan Anna Skarhed som första kvinna utseddes till justitiekansler 2009.

-Redan när jag läste juridik på 70-talet var vi nog nästan hälften kvinnor. Och som ung domstolsjurist träffade jag på äldre, manliga domare som oroade sig för att juristyrket skulle bli ett kvinnoyrke. Jag brukar skoja och säga att om det nu enbart varit män i 300 år, som det har varit på JK, får vi se till att ha kvinnor i 300 år och sen börja blanda, säger hon med ett snett leende.

Vi slår oss ner i en soffgrupp i Justitiekanslerns inbjudande och väl tilltagna kontor, vackert belägen i en av de tre sammanbyggda byggnader från olika tidsepoker på Riddarholmen där JK huserar sedan 20 år tillbaks. På dokument framför mig ser jag de två tranor som pryder alla handlingar utfärdade av JK och som illustrerar myndighetens övervakande uppgift. Den ena tranen håller en våg och symboliserar rättvisan, medan den andra tranan håller i en sten och symboliserar vaksamheten – om tranan skulle slumra till  tappar den stenen på andra foten och vaknar.

Man får intrycket av att du har varit något av en pionjär. Förutom att vara den första kvinnliga justitiekanslern är du en av grundarna till nätverket Hilda, som bildades 2006 i syfte att stödja kvinnor inom advokatkåren och rättsväsendet. Dessförinnan var du med och startade nätverket Ida, vad handlade det om?

Ida bildades under tiden jag var lagman för drygt 15 år sedan som ett nätverk för kvinnor som var domstolschefer. Då fanns det över 100 domstolar men färre än tio kvinnor som var chefer på domstolar. Det var så få att vi inte ens var en minoritet enligt statistiska mått, utan ”enstaka”. Glädjande nog har vi en annan situation idag.

Har det skett en förändring när det gäller karriärmöjligheter för kvinnliga jurister?

Möjligheterna har funnits så länge jag arbetat men det är ett faktum att många fler kvinnor är mellanchefer och chefer på domstolar idag än när jag började sitta ting i slutet av 1970-talet. Vi har haft en kvinna som ordförande i Högsta domstolen (Marianne Lundius) och har för andra gången en kvinna (Gudrun Antemar) som lagman på Stockholms tingsrätt. Så det har hänt väldigt mycket.  Men när jag blev rådman i Eskilstuna 1992 hade de aldrig tidigare haft en kvinnlig ordinarie domare, något som känns osannolikt idag. Och när jag utnämndes till lagman i Linköping var det första gången tingsrätten fick en kvinna som chef samtidigt som alla andra domare där var män. Och det tog som sagt 300 år innan en kvinna blev justitiekansler. Men det går i alla fall framåt.

Hur känns det att ha varit den första kvinnan på olika poster?

Jag tänker inte mycket på det. Min mamma var yrkesverksam från det att jag var väldigt liten, hon var folkskollärare. Mina föräldrar, som båda var lärare, hade samma jobb och samma lön. För mig var det så självklart att jag tog det för givet vilket kanske var aningslöst. Det finns ju fortfarande en manlig dominans t.ex. när det gäller professorer och nobelpris. Inom advokatkåren har man också en bit kvar och fler kvinnor än män är fattigpensionärer.

I intervjuer har du sagt att det snarare var plikt än lust som präglade ditt yrkesval?

Ja, kanske är det en generationsfråga, ”plikten framför allt ” var den dåvarande kungens, Gustav VI Adolf,  valspråk. Mina föräldrar var också pliktpersoner. Och det är viktigt att göra rätt för sig. Men samtidigt har jag trivts med det jag har gjort.

I dagens individualistiska samhälle är det väl framförallt självförverkligandet som är upphöjt över allt annat?

Ja, det är stort fokus på enskildas rättigheter, inte minst genom Europakonventionen och EU-rätten. Men de motsvarande skyldigheterna glöms ibland bort. Ekonomisk ersättning till den vars rättigheter kränkts är ett viktigt inslag, men man ska komma ihåg att dessa pengar inte kommer från himlen utan att det handlar om våra gemensamma skattepengar.

Historiskt sett har vi inte pratat så mycket individuella rättigheter i Sverige. Är det en snedfördelning som nu har svängt för långt åt andra hållet menar du?

Ja, så är det med pendeln som svänger fram och tillbaka. När jag läste juridik så nämndes sällan enskildas rättigheter. Idag är de helt i fokus. Det vore önskvärt att hitta någon slags balans som ligger däremellan. Det är viktigt att värna enskildas rättigheter och att kompensera för fel som myndigheter gör. Men det finns en komplikation i detta, hur mäter man det om det inte handlar om ekonomisk skada? Hur värderar man kränkningar mot varandra? En ursäkt kan också vara en upprättelse. Det borde ske oftare tycker jag, att myndigheter ber om ursäkt det när det är berättigat. Jag tror det kan upplevas positivt av den som drabbats även om det givetvis också kan behövas ekonomisk kompensation.

Sverige och dess invånare har ju traditionellt sett haft en stark – möjligen angränsande till naiv - tilltro till staten och dess institutioner. Vad är riskerna med att förtroendet enligt vissa undersökningar håller på att minska?

Det finns ju ett uttryck som säger att ”The king kan do no wrong”-  vilket länge var inställningen vad gäller skadestånd. Myndigheter ansågs alltså inte kunna göra fel, vilket självklart är orealistiskt. Men om misstron ökar mot staten och mot myndigheter och myndighetspersoner så är det en farlig utveckling. Professor Bo Rothstein har sagt att demokrati i all ära men det som verkligen gör att ett samhälle kan hålla ihop och fungera är om medborgarna känner förtroende för samhällets institutioner. Och så har det också varit i Sverige historiskt sett. Men en kombination av minskad tilltro till auktoriteter, vilket i sig kan vara bra, och ökad tillgång till information för alla om allt kan leda till misstro som ibland är obefogad eller i vart fall oproportionerlig. Om du möter omvärlden med misstro blir det lätt en ond cirkel. Som justitiekansler är det en viktig uppgift att bidra till att upprätthålla förtroendet för staten. Det sker både genom att vi på vår myndighet gör så rätt vi kan, men också genom att vi utdelar kritik när fel förekommer på andra myndigheter och beslutar om skadestånd till enskilda som drabbats.

Många anmälningar som JK får in handlar om ärenden där man kan förstå att den enskilde kan känna sig illa hanterad men där det i grunden handlar om att juridiken ser ut på ett visst sätt. Och att man förlorar ett mål i domstol är inget JK kan göra något åt. Det är en viktig pedagogisk uppgift att förklara detta på ett sådant sätt att den enskilde förstår. Min erfarenhet är att även ett negativt besked ofta kan accepteras om man tar sig tid och förklarar, men har man bråttom eller inte anstränger sig så känner sig den enskilde lätt trampad på. Det märker vi här hos JK, precis som när jag arbetade i Högsta domstolen, att den som försökt att slåss en upplevd byråkrati som inte svarar på tilltal kan utveckla ett rättshaveristiskt beteende.

Det finns ju fler plattformar för att uttrycka sitt missnöje idag i och med sociala medier och dylikt.

Ja, och där uttrycker man sig inte så balanserat alla gånger. Vilket gör det svårt att få till ett samtal där man lyssnar och försöker nå fram till varandra.

Tillit är ett grundfundament i samhället och där har ju både JO och JK en viktig funktion att fylla.

Ja, vi har en viktig roll som s.k. extraordinära tillsynsinstanser. Men vi är båda små myndigheter – och JK som idag har ca 40 anställda är i sin tur bara drygt hälften så stor som JO. Tillsyn och kontroll kan emellertid inte ersätta myndigheternas eget förhållningssätt. Det är viktigt att alla offentligt anställda, oavsett om det gäller kommun, landsting eller stat verkligen känner att vi jobbar för det allmänna, dvs. för oss alla, och inte finns där för vår egen skull.

På vilket sätt har tjänstemannarollen ändrats under senare tid?

Jag tycker att det ställs högre krav idag. Förr om överheten sa något så var det så, även om man knöt näven i fickan och gnisslade tänder. Men idag accepterar man inte på samma sätt auktoriteter. Det gör att myndigheter måste vara bättre på att förklara, och att skriva tydliga beslut osv. Det gör det svårare att vara tjänsteman idag, ett annat skäl är att samhället är mera komplext.

Hotbilden mot tjänstemän på olika nivåer har ökat. Finns det något recept för hur man kan bekämpa en sådan utveckling?

Jag tror en del av förklaringen kan vara ett samhälle där skillnaderna mellan människors förutsättningar ökar. Om vi får ett samhälle som glider isär ökar riskerna. Jämställdhet och jämlikhet är något som gör att ett samhälle fungerar väl. Ju mera ojämlikhet ju större risk för motsättningar eller konfrontationer

I kölvattnet av ”Me too” har det kvinnliga juristsverige gjort ett upprop under namnet #medvilkenrätt som uppmärksammar sexuella övergrepp och trakasserier i den juridiska världen. Vad är dina tankar om detta?

Jag tror inte att juristvärlden skiljer sig från andra branscher, det handlar om  förhållningssätt och gamla mönster som finns överallt i samhället Jag som inte har varit direkt drabbad kan känna att jag kanske rent av nonchalerat eller ibland inte sett det, men det är verkligt och otroligt starkt när det kommer så mycket på en gång. Som jurist tänker jag att det är viktigt att det inte blir pöbeljustis, ingen enskild ska dömas utan att få sin sak prövad. Men problemet som sådant måste vi nu se till att fortsätta uppmärksamma och försöka åtgärda på olika sätt.

Etablerade medier gör vissa överväganden vad gäller namnpubliceringar men så sker ju inte på alla plattformar, där man inte överhuvudtaget bryr sig om det klassiska publicistansvaret.

Det finns säkert de som vill gå i polemik mot anklagelser men som har svårt att få sina röster hörda. Jag hoppas att #Metoo kommer att leda till positiv förändring, men spekulativa namnpubliceringar för att skapa rubriker gagnar inte saken, utan kan tvärtom skapa en motreaktion. Förhoppningen är att insikten om problemets omfattning har väckts och att man pratar om dessa oerhört viktiga frågor på varje arbetsplats. Och att de som blir utsatta i fortsättningen vågar säga ifrån, tidigare har man kanske inte gjort det eftersom man har haft känslan att man bara själv drabbas om man gör så.

Apropå yttrandefrihet så är det ju en ständigt diskuterad gränsdragning mellan yttrandefrihet och de inskränkningar som finns mot densamma, såsom hets mot folkgrupp, förtal, eller satir.

Ja det är en diskussion som ständigt pågår och där uppfattningarna också ändras över tid. Vad gäller satirteckningar så vet vi vad som hände i samband med de s.k. Mohammed-karikatyrerna, de ledde till oerhört kraftiga reaktioner ja till och med våld, något som vi inte kunde ha förutsett för några decennier sedan. Det är oväntat och märkligt för många i vårt sekulariserade land att människor idag reagerar så starkt på något som anses vara heligt. Men vi måste inse att man på andra håll i världen ser detta på ett helt annat sätt.

Yttrandefrihet blir ju besvärligt först när man använder sig av denna frihet genom att uttrycka något avvikande eller kontroversiellt i förhållande till majoritetsuppfattningen.

Ja, precis, vår yttrandefrihet innebär att man ska få säga det som är provokativt, hålla på med satir och även uttrycka det som är sakligt helt fel och ibland direkt obehagligt. Men det finns en gräns som vi försöker upprätthålla genom våra bedömningar av de anmälningar vi får. JK rör sig inom den ”lilla rutan”, det vill säga yttrande- och tryckfrihet under grundlagarna. Det mesta inom sociala medier har vi inte någon makt över, då är det polis och ”vanlig” åklagare som ska ingripa när det begås övertramp.

Att få till stånd en teknikoberoende lagstiftning talas det om med jämna mellanrum. Hur ser du på det?

Man har försökt många gånger men det har hittills inte lyckats. Visst kan vi vid bedömningar av om en flagga eller ett klistermärke är tryckt, eller när det är skillnad mellan det fallet att en t-tröja har ett tryckt hakkors eller ett som är broderat – vilket avgör om det faller inom JK:s område eller inte - känna att det blir närmast absurda konsekvenser. Och det kan tyckas otillfredsställande. Men de utredningar som hittills lagts fram har menat att man helt enkelt får leva med detta.

I debatten om yttrandefrihet finns det grovt sett två olika läger, vilket bland annat illustrerades av högerextrema Nya Tiders medverkan på bokmässan i Göteborg i höstas. Vissa utställare valde att bojkotta mässan för att demonstrera sitt missnöje mot Nya tiders närvaro. Andra utställare menade tvärtom att det var viktigare än någonsin att delta i mässan för att visa att man inte backar undan och istället tar debatten mot högerextrema grupperingar. Vad är dina tankar kring denna principiella fråga som dyker upp i olika skepnader?

Det är svårt, det är väldigt svårt, och det finns argument för båda sidor i diskussionen. Argument för att inte gå in i diskussionen handlar bland annat om att det skulle kunna leda till någon slags normalisering. Men frågan är samtidigt hur vi bäst hanterar det samhälleligt, att skapa och cementera ett utanförskap hos en grupp som redan från början är arga är kanske kontraproduktivt i längden. Jag tillhör kanske dem som, möjligen naivt, fortfarande tror på man ska ta fighten genom diskussion men jag inser samtidigt att det kan vara omöjligt och t.o.m. farligt.

Det finns ju även en solidaritetstanke som vissa framhåller. Om vissa prominenta aktörer, såsom bokförlag och publicister, inte vill ta diskussionen eller markera sitt missnöje på plats - vem eller vilka ska då göra det?

Det är viktigt att de med makt och auktoritet säger ifrån. Att tro att man kan tiga ihjäl debatten har inte visat sig vara en jättebegåvad idé hittills. Man måste i en demokrati försöka övertyga med argument, man måste försöka ha ett vettigt samtal. Det får inte bli en utveckling där man bara skriker åt varandra, eller bankar på varandra med ord eller annat. Men det kan vara tungt många gånger, när argumenten redan från början känns bisarra. Det gör det svårt att argumentera.

Den reflexmässiga impulsen hos många, som i andra sammanhang står upp för demokratiska idéer, tycks ibland vara att en viss åsikt inte får uttryckas eftersom den anses obehaglig. Även om det är förståeligt finns väl något potentiellt farligt i den hållningen, för vem bestämmer vad man får uttrycka i vilken tid och under vilken regering?

Vad gäller Trump och USA finns det de som säger att man inte kan ha demokrati om det amerikanska folket röstar på en sådan person eftersom man uppenbarligen inte vet sitt eget bästa. Men även om man kan känna så är det naturligtvis inte en lösning. Vi kommer kanske aldrig att få till ett vettigt samtal med de personer som idag trampar runt med NMR-fanor, men när det handlar om dagis och skolor måste vi förmedla demokratiska värderingar till alla barn och unga som en vaccin mot att falla för populistiska och icke-demokratiska lockrop. Hittills har vi inte lyckats med det, vare sig här eller i andra länder, och det är skrämmande.

Islamism är kanske ett ämne som är än mer laddat att diskutera än nazism i dagsläget?

Ja, men det är samma andas barn när man försöker banka in sin världsbild i andra människors huvuden. Mänskliga rättigheter, vilket innefattar kvinnors rättigheter (!), bör betonas. Jag kan inte se det på annat sätt än att ett krav på att kvinnor ska bära slöja utgör en form av kvinnoförtryck så länge inte alla män också måste bära motsvarande plagg, det är något skevt i det enligt min mening. EU-parlamentarikern Cecilia Wikström har sagt att det inte spelar så stor roll vad man har på huvudet, det viktigaste är vad man har i huvudet. Det är väl i och för sig korrekt. Men att ställa krav på hur andra människor ska uppföra sig, så länge det inte handlar om att uppföra sig i syfte att inte skada andra - att begränsa kvinnors liv eller att förbjuda människor att älska vem de vill – då måste vi stå upp för det som är mänskliga rättigheter.

Respekt för andra kulturer är givetvis centralt i alla anständiga samhällen, men det innebär ju inte att man ska hemfalla åt kulturrelativism och acceptera förtryckande företeelser?

Man måste kunna uttrycka och diskutera detta. Det har varit viktigt och berikande för vårt land att få in tankar och impulser från andra delar av världen. Och föreställningen att det skulle finnas något ”rent” svenskt är ju bisarr om man ser det historiskt eftersom människor konstant har flyttat in och ut. Men samtidigt, vad bygger ett samhälle? Inte att vifta med flaggor eller att bestämma gränser men däremot måste det finnas vissa gemensamma värderingar i botten, det är det vi måste fundera över och diskutera. Vi kan ha olika åsikter men jag tror vi måste ha en grundläggande värdegemenskap för att samhället ska kunna fungera väl.

Angående den debatt om ”svenska värderingar” som uppstod i efterdyningarna av att en miljöpartist inte ville skaka hand med en kvinna för något år sedan. Vad tycker du om detta?

Jag råkade nyligen ut för detta när en man inte ville skaka hand med mig eftersom jag är kvinna. Han skulle troligen säga att det var av respekt för mig. Men om jag inte upplever det som respektfullt utan känner mig diskriminerad är det då acceptabelt? Jag tycker att det är oacceptabelt och uppfattar det som en form av maktutövning. Det drabbade inte mig eftersom jag har den positionen jag har, men att inte behandla alla lika drabbar de flickor som inte får vara med i simundervisningen eller de som inte själva får välja utbildning eller make. Att sådana uppfattningar finns är inte konstigt, men jag menar att de står i strid med värderingar som vi måste värna.

Den förre justitiekanslern Göran Lambertz bröt ny mark genom sin aktivistiska profil. Han väckte exempelvis åtal mot Expressen för påståenden om Mikael Persbrandt och engagerade sig personligen i fall där han ansåg att någon var oskyldigt dömd. Du har återknutit till en mer traditionell roll som Justitiekansler skulle man kunna säga?

Jag har utfört arbetet på sätt som jag tycker att man ska göra det, och det kan väl vara riktigt att jag mer återknyter till en äldre tradition om man tittar på de som var innan Göran Lambertz. JK har olika uppdrag men alla handlar om tillsyn av olika slag. Det handlar om att få ett samhälle att fungera så bra som möjligt men det är viktigt att man inte går över gränsen. En sådan gräns är att inte blanda sig i pågående rättsfall och att avhålla sig från att recensera domar, det är inte JK:s sak. Däremot kan JK ha synpunkter på att domstolar har brutit mot regler, exempelvis långsam handläggning, uppenbara rättegångsfel eller liknande. Men vi ska inte tycka så mycket utan hålla oss till reglerna och beskriva desamma, och om gränser har passerats i lagstiftningen beskriva hur man skulle ha gjort istället.

Kaj Linna har fått 5,5 miljoner kr i skadestånd i förskott efter att ha suttit oskyldigt dömd för ett rånmord i Kalamark. Kommer det bli det största utdömda skadeståndet någonsin som de flesta experter verkar vara överens om?

Det kan jag inte svara på ännu. Vi har ända sedan 1800-talet lagregler som innebär att den som utsätts för det mest ingripande man kan drabbas av, dvs att bli inlåst och misstänkt eller till och med dömd för brott, men som därefter blir frikänd har rätt till ekonomisk kompensation.

Emellanåt avslöjas s.k. rättsskandaler där oskyldiga dömts till fängelse, eller motsatta exempel där polisutredningar har lagts ner på vaga grunder. Medierna är den tredje statsmakten, brukar man säga, men är det rimligt att en enskild ska vara så beroende av enträgna journalister eller framträdande profiler som Leif GW Persson för att påkalla uppmärksamhet?

På ett sätt ser vår demokrati ut på det sättet, Expressen har exempelvis betydligt mer resurser än JK. Möjligheterna för media att skapa uppmärksamhet och att göra egna utredningar, bl.a. tack vare sina resurser, kan göra skillnad. På ett sätt är det inte så bekymmersamt, det som skulle vara bekymmersamt är om man får fram anmärkningsvärda uppgifter och statens institutioner inte är villiga att lyssna. Det är självklart aldrig acceptabelt att någon har suttit oskyldigt frihetsberövad. Min uppfattning är att våra domstolar oftast fungerar mycket väl, men eftersom det är en mänsklig verksamhet som innefattar ofta svåra bedömningar så förekommer misstag.

Hur kan man förbättra rättssäkerheten?

Kaj Linna har sagt att det bör inrättas en resningskommission, och den tanken har också framförts av andra. Jag för min del tror inte att det är något som skulle förbättra rättssäkerheten. Den norska modellen med resningskommission kan beskrivas som att det är domare i HD som placeras på en särskild enhet i något år och där avgör den typen av frågor. I Sverige sitter domarna i Högsta domstolen och gör motsvarande bedömningar. I sak finns det såvitt jag ser det ingen skillnad. Att staten alltid skulle starta en utredning när någon uppger sig vara oskyldigt dömd är inte heller rimligt. Det viktigaste är att undvika felaktiga domar. Det gör vi genom att ha skickliga och välutbildade poliser, åklagare, domare och advokater som har integritet och som gör riktiga bedömningar så att det nästan aldrig blir fel. Och det blir sällan fel men det är givetvis ett misslyckande varje gång det sker.

Du har tidigare varit skeptisk till att inrätta en särskild, oberoende tillsynsmyndighet avseende polisens arbete. Vidhåller du den inställningen?

Ja, om vi ska få en bättre polis tror jag att man får det genom att i organisationen inympa rätt värderingar och arbeta med utbildning, effektivitet och kontroll. Ett system där man checkar av så att det blir rätt vad gäller de många svåra beslut man fattar, tex genom rättssäkerhetsgarantier vid beslut om tvångsmedel. Jag är osäker på att det i sig leder till att organisationen förbättras om man sätter upp en enhet utanför som ska peka finger och ha synpunkter. Det är min bild som bygger på de senaste 20-25 åren då en massa tillsynsmyndigheter har tillkommit.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som bland annat ansvarar för register av olika slag, kan ha ett större existensberättigande då den har ett specifikt och avgränsat uppdrag. Men vad gäller andra inspektionsmyndigheter, som Inspektionen för socialförsäkring (IFS), som ger ut väldigt många rapporter varje år…jag är lite tveksam till att det är det bästa sättet att få försäkringskassan att lyfta sig i håret.

Mer intern kompetens krävs alltså i första hand?

Ja, jag tror på det, det handlar även om att visa förtroende och tilltro - genom att inrätta alla dessa tillsynsorgan sänder man budskapet att myndigheterna inte sköter sina jobb.

Handlar det enligt dig främst om symbolpolitik när man upprättar nya tillsynsmyndigheter?

Ja, ibland är det nog symbolpolitik, det visar på kraft och det är det man strävar efter. Men det har också funnits och finns olika uppfattningar om detta. Men min uppfattning är att det bästa sättet att åstadkomma  förbättringar är att visa tilltro till att personalen själva kan åstadkomma detta.

Men finns det inte en bristande insyn inom polisen idag?

Jag tycker att det var bra att man inrättade en enda Polismyndighet, vilket nyligen skedde efter den stora reformen. Man ska inte ha väggar emellan sig och brottslingar bryr sig inte om vilket distrikt de befinner sig inom. Men samtidigt är det en jättestor organisation och då gäller det att få den på fötter och gå åt rätt håll, och det underlättas inte av det missnöje som kommit till uttryck. Min förhoppning är att det ska bli bra, det finns många som brinner för sitt arbete. Det är ju ett otroligt viktigt jobb som polisen utför.

Du har tidigare utvärderat den gällande sexköpslagen. Vad är dina slutsatser om dess effekter?

Jag tycker att det är en bra lag och det tycker också majoriteten av oss i Sverige. Men om man tittar på resten av Europa så finns det särskilt i vissa länder ett annat synsätt.

Sverige och Tyskland är ju två ytterligheter i sammanhanget.

Ja, så är det. Men jag var nere på ett seminarium i Tyskland nyligen och pratade med personer som jobbar med dessa frågor och många menar att ordningen som man har där är helt ohållbar. Många, särskilt flickor och kvinnor i prostitution, far väldigt illa som en följd av detta. Men samtidigt måste vi fundera på hur vi tar hand om de som drabbas, det är ju inte så att prostitutionen är utraderad i Sverige utan den finns fortfarande. Omkring 70 procent av de som idag utnyttjas här kommer från andra länder än Sverige. Och det är en polisfråga hur mycket resurser man lägger på detta. Det är viktigt att inpränta att sexköp är ett brott, och att det har en nära koppling till den grova organiserade brottsligheten med allt vad det innebär för ett samhälle.

Amnesty internationell gick 2014 ut och argumenterade för en total avkriminalisering av sexköp. Hur ser du på det?

Svenska Amnesty gick emot detta även om det verkade vara med viss tvekan. Amnestys synsätt beror på att man inte ser helheten. Det finns över 100 länder där den som drabbas, dvs. personen i prostitution, ses som brottsling och att det är fel är vi ju alla överens om. Men det finns starka argument för att det är efterfrågan som är motorn och det är det som är poängen med den lagstiftning som vi har i Sverige. Det finns fortfarande de som påstår att det är ett fritt val och ett ”vanligt jobb” att sälja sex. Men sanningen är att det är oändligt många som utnyttjas och tvingas prostituera sig i förhållande till de ytterst få som väljer detta av fri vilja. Men det är viktigt att den som utnyttjas enligt svensk lag inte gör något brottsligt. Men om det till följd av lagen blir färre som vill betala för sex så är det precis det som var poängen.

Vad är JK:s främsta utmaningar de närmaste 10 åren som du ser det?

En svår fråga, med risk för att framstå som självgod tycker jag att vi gör mycket nytta och att de frågor vi jobbar med är viktiga. Men det finns alltid saker som kan bli bättre och det är klart att man kan fråga sig i ett komplext samhälle som detta, om man ska återknyta till den gamla tanken att rollen att vara statens ombud i rättegångar borde vara en egen nisch. Det kanske kan vara läge för en ny JK-utredning för att se över den typen av frågor för det var länge sedan sist. Samtidigt tycker jag att de olika delarna av uppdraget hänger ihop. Det handlar om olika aspekter av tillsyn över den offentliga verksamheten. Vi drar vårt strå till stacken men vi kan inte förändra världen. En kombination av tradition och förnyelse.

Vad blickar du främst tillbaka på efter 8 år som Justitiekansler?

Det är ett spännande jobb och jag har så himla duktiga medarbetare som gör det extra roligt att gå till jobbet. Det känns verkligen som att vi är ett lag som arbetar ihop. Att justitiekanslern kommer och går men laget består, det är grunden i arbetet! Och så har det varit nu i över 300 år!

Du har sagt att det är det tuffaste jobbet du har haft rent arbetsmässigt?

Ja, det är det. Men det är samtidigt väldigt stimulerande, jag jobbade mycket även när jag var domstolschef. Men den här myndigheten är liten, är du på en större myndighet kanske man kan luta sig tillbaka något mer. Jag både leder verksamheten och jobbar operativt, men variationen gör det ju samtidigt extra kul!

Jag har läst att du för ca 20 år sedan gick in i väggen med utmattningssyndrom. Hur gör man för att förhindra att det sker på nytt?

Det gäller att hitta balansen. Min man blev sjuk vilket bidrog i mitt fall. Men det gav samtidigt anledning att fundera över vad som är viktigt. Man måste vara engagerad i sitt arbete men samtidigt inse att det ändå är värdsliga ting vi sysslar med. Visst är det viktigt att utföra arbetet väl men vi behöver alla återhämtning och jag får inte låta arbetet äta upp mig. Det är en utmaning för alla, inte minst för ungdomar idag, att hitta den rätta balansen. Och att så många unga drabbas av utmattning, det är allvarligt tycker jag.

Jag höll på med chi gong ett tag och nu håller jag på med yoga. Att hitta pauserna är viktigt. Det här med balans är ju lite av en klyscha men du kan inte jobba 150 procent i längden, det blir inte bra för vare sig kropp eller själ. Det är viktigt att påminna sig om att akterna på skrivbordet finns kvar imorgon och att stressen ofta skapas av oss själva. Även om det givetvis inte gäller alla yrkesgrupper.

Du är 65 år. Hur ser dina framtidsplaner ut?

Det ska bli spännande med ett nytt skede i livet! Jag ska inte vara sysslolös, även om jag ännu inte bestämt vad jag ska göra. Men jag ser fram emot det!

Intervjun är ursprungligen publicerad i Karnov nyheter 2018-02-27.

Petter Svensson

Petter Svensson ansvarar för tjänsterna Karnov Nyheter och Karnov Kommun

Kommentera