I huvudet på Leif Ericksson - med hästsvansen som lyckoklöver


Författare: Ashik Zaman
Publicerad: 2018-06-20
Ämne: processrätt, straffrätt, Nyheter

Vi träffar advokat Leif Ericksson i Uppsala vars karriär omfattar banbrytande mål som de om Lasermannen och Fadime Sahindal. I en öppenhjärtig intervju berättar han om sitt mångåriga engagemang i Fadimes fall och om hur tur och tillfälligheter ibland kan inverka på hur saker och ting faller ut i ens karriär.

När jag efter ett redaktionsmöte tar kontakt med Leif Ericksson är det i hans egenskap som en av landets främsta försvarare i brottmål, om än någon som jag med redaktionen bedömer ibland ändå förblir en doldis i vissa sammanhang. Vi har inte träffats tidigare då jag besöker honom på kontoret invid Fyrisån men jag har som Uppsalabo i grunden som också avlagt juridikexamen vid universitet där, en känsla av att jag alltid känt till hans namn, inte minst på grund av hans deltagande i målet om det tragiska mordet på Fadime Şahindal 2012. Han visar sig vara en hyvens man precis som jag också föreställt mig och jag trivs omedelbart i hans närvaro. Jag roas av och fastnar särskilt under en rundtur vid ett par rättegångsillustrationer som hängts upp på byråns väggar som konst jämte alster av välkändare konstutövare. Det känns originellt i sammanhanget och talar på sätt och vis om Leifs profil. Det är inte alldeles svårt att tänka på en rockstjärna som kommit upp lite i åldern när man ser honom framför sig. Det förvånar mig därför inte när vi börjar tala om Rolling Stones och entusiastiskt bläddrar bland några bilder från en konsert innan vi kommer in på juridiken.

Vårt samtal präglas hela tiden av en ödmjuk inställning till de egna framgångarna; han känns vid dem men har lätt för självironi och att tillskriva dem ett visst mått av slump och tur. Han berättar om hur den fiktive Perry Mason på TV var en tidig inspirerande förebild under tonåren som öppnade hans ögon för juridiken och vidare om de flera turerna på tidslinjen som krävdes innan han efter nio år blev färdig med juristutbildningen och därmed blev den första i släkten att examineras på universitet. Dessförinnan fanns minst två tillfälliga avhopp med i bilden och arbete på både charkfabrik och som lokförare. Det är också arbetet som lokförare som Leif menar blev en bidragande orsak till att han antogs som fiskal i kammarrätten vilket i sin tur ledde till att han kunde bli den brottmålsadvokat som han alltid velat bli. Vid intervjun vid den konkurrensutsatta antagningen visade det sig nämligen att bakgrunden som lokförare var föremål för stor fascination och nyfikenhet. Något som kan förefalla trivialt vid en första anblick men som likväl alldeles uppenbart och med fog har en given plats i Leifs historia är dock hans karakteristiska hästsvans som han bär stolt och som för mig berättar om någon som valt att göra saker på sitt sätt.

Du fick vara med om en rad banbrytande mål tidigt i karriären, såsom exempelvis som målsägandebiträde i rättegången mot den s.k. Lasermannen, John Ausonius. Har det då, så att säga, varit så att det ena därifrån lett till det andra och att dörrar fort öppnats för dig på grund av vissa få mål?

Jag ville alltid bli brottmålsadvokat men hamnade inledningsvis på länsrätten. Först som notarie och sen som fiskal i Uppsala i tre år efter en tid som fiskal på kammarrätten i Stockholm. Det innebar att jag hade mycket LVU- och LVM-mål till en början. När jag senare började som advokat fick jag som en följd så mycket LVU-mål från länsrätten. Det var många av undgomarna som senare vill att jag skulle företräda dem som försvarare i brottmål och man kan säga att väldigt stor del av den klientstocken kom från min tid med LVU-mål. Jag tycker det säger något om hur dåliga vi är i Sverige på att faktiskt ta hand om ungdomar som far illa.

Jag har senare alltid hamnat i väldigt speciella mål som t.ex. det om ”Syrakvinnan” som jag försvarade och vilket mål ansågs vara ett av 90-talets märkligaste och sedan kom förstås Fadime-fallet och därutöver en rad mordmål som varit uppmärksammade medialt på riksnivå; ”Gränbymordet” m.fl. Och visst blir det så att det ena då ger det andra.

Om vi återgår till Lasermannen en stund; det var verkligen riktigt tidigt för dig som advokat

Ja, det var väldigt tidigt och måste ha varit ’91. Jag hade inte varit med redan från tingsrätten men blev målsägandebiträde efter att en målsägande bett om att få byta till mig vilket jag fortfarande inte alldeles förstår att han då ville men det var så jag kom med i målet. När Lasermannen sedan prövades i hovrätten så det blev det ett himla liv då han överföll sin advokat Kerstin Koorti inför sittande rätt. Det var dramatiskt precis som det låter och han slog henne i huvudet med en diktafon så att hon föll omkull. Det var nio slag innan vakterna hann ingripa. Vi var åtta eller nio målsägandebiträden och jag såg ju inte riktigt ut som alla andra. Jag var långhårig och det var ingen annan advokat som såg ut som jag gjorde. Jag var helt färsk men alla journalister kom fram och ville orda med just mig. Plötsligt så var jag överallt i samband med överfallet. Det är klart att det i efterhand var lite skräckinjagande att som så färsk slängas in i rampljuset på det viset över en natt.

Jag var långhårig även som domare och det kan jag säga var ovanligt. När jag kom till Östersund som notarie var det inte populärt initialt med det långa håret. Men jag tror ändå jag haft en jättenytta av det reellt på många sätt. När man sedan upptäckte att jag var precis som vem som helst så tyckte man om mig på domstolen. Jag fick de bästa omdömen som någon då hade fått och jag tror fortfarande idag att det egentligen också handlade om att man var så lättad över att jag inte var så farlig trots allt.

Det du säger om håret, jag föreställer mig att det i längden blir ett personligt signum; ett uttryck inte uteslutande för ens utseende men även för ens personlighet och att det i vart fall blir något som andra kan läsa in något i. Särskilt mot bakgrund av att det låter som att det nästan varit lite normöverskidande i förhållande till den typiske ”looken” som advokat. Branschen ser ju ut som den gör och någon annan skulle säkerligen ha gett vika och ha anpassat sig för att inte sticka ut alldeles för mycket, så det tycker jag verkligen hedrar dig.

När du säger det, kan jag minnas att jag som 13-åring gick med i en boxningsklubb när jag hade betydligt kortare hår och blev tillsagd att jag var tvungen att klippa mig för att hålla en viss längd – jag slutade på dagen. Till saken hör att Beatles kom när jag var 12 år och frisyren var en så stor del av ens jag redan då genom identifiering med musiken.

Vill du läsa hela artikeln så kan du ladda ner den här.

Krönikan är ursprungligen publicerad i Karnov Nyheter 2018-06-04.

 

Ashik Zaman

Ashik skriver för Karnov Nyheter

Kommentera