EU:s upphovsrättsreform – om plattformsansvar och transparenstriangel


Författare: Dan Eklöf - docent och advokat Sandart & Partners Advokatbyrå
Publicerad: 2018-04-10
Ämne: Nyheter

I EU förbereds för första gången på mer än 15 år en större upphovsrättsreform. Enighet råder om att det råder oenighet mellan de berörda intressenterna om flera av de många regler som föreslås. En fråga som fått stor uppmärksamhet är det s.k. plattformsansvaret. Välkända internetaktörer som YouTube och Facebook m.fl. befinner sig f.n. i något av en gråzon i fråga om det upphovsrättsliga ansvaret för det medieinnehåll som sprids i deras tjänster. Ett förtydligande av plattformarnas ansvar diskuteras. En annan fråga som kommit upp på bordet är behovet av en stärkt ställning för enskilda upphovspersoner/utövande konstnärer i deras avtalsrelation med typiskt sett större aktörer, som filmproducenter och förlag. I denna krönika redogör advokat, docent Dan Eklöf för dessa två inslag i det (betydligt mer omfattande) föreslagna reformpaketet.

 

När det gäller det s.k. plattformsansvaret är detta en diskussion som går tillbaka till Internets genomslag på bred front på 1990-talet. Både internationellt och på EU-nivå gjordes då förändringar i upphovsrätten för att säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen i den då nya digitala miljön. Ren och skär piratverksamhet på nätet ansågs sakna skyddsvärde redan då och detta har inte förändrats.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om tjänster som t.ex. YouTube och Facebook. Enorma mängder upphovsrättsligt skyddat medieinnehåll sprids och konsumeras via sådana plattformar. Dock står inte tjänsterna för själva innehållet, utan detta ”laddas upp” och konsumeras av personerna i konsumentkollektivet. Under den tid som gått sedan 1990-talet har varken lagstiftaren eller EU-domstolen satt ned foten ordentligt. Nya tjänster har tillkommit och deras utformning och innehåll har också kontinuerligt utvecklats. Rättsläget har därför förblivit oskarpt i konturerna. Att lägga fast den mer precisa räckvidden av plattformarnas ansvar diskuteras därför nu.

Bakgrunden är att det från rättighetshavarhåll ifrågasatts om ägarna till dessa plattformar inte i högre grad bör dela med sig av de genererade intäkterna till de upphovspersoner, utövande konstnärer och producenter som tagit fram det material som lockar allmänheten att använda tjänsterna. Ur rättighetshavarnas perspektiv pågår en ”transfer of value” till plattformarna som en följd av deras otydliga ansvar. I den mån plattformarna faktiskt ändå sluter överenskommelser med rättighetshavarna är dessutom ersättningen alldeles för låg, framhålls det.

De intressen som motverkar ett utökat plattformsansvar är flera och mångfasetterade. Den nuvarande lagstiftningen kan, med relativt kraftig förenkling, sägas ta utgångspunkt i att plattformarna inte nödvändigtvis tar tillräckligt aktiv befattning med det medieinnehåll som allmänheten via sina konton ”laddar upp” på plattformarna och som sedan konsumeras. Plattformarna kan ses som ett slags mellanhand som endast lagrar och förmedlar skyddat innehåll snarare än att själva företa egentliga upphovsrättsliga förfoganden. Lagstiftaren har ansett det olämpligt att mellanhänder träffas av ett alltför omfattande upphovsrättsligt ansvar, eftersom det skulle ha en nedkylande effekt på den tekniska utvecklingen och lanseringen av nya typer av plattformar och tjänster. Även för informations- och yttrandefriheten skulle en ”överstark” upphovsrätt innebära en risk. Olika rättsliga skyddsmekanismer finns därför till förmån för plattformar, varför dessa inte sällan undgår ansvar och inte behöver utge någon ersättning.

Från upphovspersonerna och de utövande konstnärerna görs gällande att yttrande- och informationsfriheten är en oundgänglig komponent i deras skapande verksamhet, varför någon strävan till begränsning av dessa friheter inte finns. Inte heller förordas något förbud mot plattformarna som sådana. Vad som efterfrågas är istället ett förtydligat upphovsrättsligt ansvar, som kan driva fram att fullgoda licensavtal tecknas. Farhågorna för negativa verkningar har överdrivits, framhålls det. Med relativt enkla rättliga handgrepp kan man urskilja de typer plattformar som ska tillskrivas ansvar. Det handlar då bl.a. om att bedöma hur den enskilda plattformen är utformad i termer av attraktion och användarvänlighet, t.ex. att tjänsten tillhandahåller sökfunktioner, spellistor, tips på material enligt den individuelle besökarens preferenser m.m. Sådana faktorer talar för ett fullt ansvar. Det förs också fram att plattformarna i nuläget ”illojalt konkurrerar” med de tjänster – t.ex. Spotify, iTunes och Netflix – som tecknar licensavtal och betalar ersättning till rättighetshavarna.

Förslaget innehåller också en reglering som, något förenklat, innebär att en plattform som inte tecknar licens kan undgå ansvar om den tillämpar effektiva mekanismer för att ta bort skyddat material ("filtrering"). Detta har kritiserats hårt för att innebära ett slags påbjuden "censur" med svåröverskådliga effekter men ses från rättighetshavarhåll som en rimlig ordning.

Rättighetshavarsidans argument i fråga om plattformsansvaret har fått betydande resonans inom EU:s institutioner, även om viss splittring finns i såväl ministerrådet och som bland Europaparlamentets ledamöter. Lagstiftningsprocessen pågår för fullt och ännu finns inga slutliga ställningstaganden.

En mindre kontroversiell del av reformen är förslaget till stärkt ställning för upphovspersoner och utövande konstnärer i förhållande till större aktörer som t.ex. producenter, förlag och (i den mån de är ansvariga) plattformar. En enskild upphovsperson/utövande konstnär saknar typiskt sett själv möjlighet att exploatera sina alster, utan upplåter sina upphovsrättigheter till företag som i sin tur kommersialiserar eller på andra sätt praktiskt hanterar lanseringen på marknaden. Den enskildes svaga ställning vid dessa upplåtelser har sedan länge varit uppmärksammat, inte minst i Sverige.

För att motverka denna obalans föreslås en s.k. transparenstriangel. Den innehåller tre komponenter: (i) ökad transparens i förhållande till upphovspersonerna/de utövande konstnärerna, (ii) dessa har i vissa fall rätt till omförhandling och högre ersättning i efterhand, samt, (iii) möjligheten att utverka Alternative Dispute Resolution-förfarande i dessa avseenden.

Transparens lyfts fram som en nyckelkomponent, vilket är ett uttryck för den vanliga informationsasymmetri som råder mellan erfarna näringsidkare och typiskt sett svagare parter (jfr konsumentlagstiftningen). I förslaget ingår därför en rätt för upphovspersonen/den utövande konstnären att under kontraktstiden regelbundet få ekonomisk information från det företag till vilket upphovsrätten upplåtits. Uppgifterna ska bl.a. ange de sätt på vilket de skyddade prestationerna använts och vilka intäktsflöden som genererats.

Företagens transparensförpliktelse suppleras av en tvingande rätt för upphovspersonen/den utövande konstnären att under vissa förutsättningar kunna begära omförhandling och få ytterligare ersättning (”contract adjustment mechanism”, ”best-seller clause”). Om nivån på den avtalade ersättningen skulle visa sig oproportionerligt låg – t.ex. för att de upplåtna prestationerna gett upphov till jämförelsevis mycket höga intäkter – ska den enskilde kunna få ytterligare ersättning.

Rätten till ekonomisk information och, i förekommande fall, ytterligare ersättning ska kunna göras gällande i domstol. Reformförslaget beaktar även här problemet med en svagare part och de kostnader och risker som är förenade med domstolsprocesser. Därför föreslås att medlemsstaterna ska säkerställa en möjlighet för upphovspersonen/den utövande konstnären att påkalla ett ADR-förfarande.

Från upphovspersons-/utövande konstnärshåll har transparenstriangeln mottagits positivt. Det görs dock gällande att luckor kvarstår, varför den grundläggande obalansen inte rättas till. För att åtgärda detta har bl.a. förts fram att den enskilde bör kunna häva avtalet om företaget inte utnyttjar eller marknadsför de upplåtna prestationerna enligt överenskommelsen, inte utger den ytterligare ersättningen samt vid underlåten transparens, som bristande eller utebliven redovisning av ekonomiska data.

Medan plattformsansvaret blivit föremål för en uppskruvad debatt på det europeiska planet har detta inte varit fallet med transparenstriangeln. En förklaring till detta kan vara att de nu diskuterade förslagen ska genomföras i direktivform (vissa andra delar av reformen avses dock att antas genom direktverkande EU-förordningar). Medlemsstaterna har alltså att införliva EU-normerna i sin nationella lagstiftning. Det är ganska uppenbart att plattformansvaret – hur det nu slutligen kommer att utformas – i praktiken kommer att innebära en fullständig EU-harmonisering. Detta är inte nödvändigtvis fallet med transparenstriangelns normer. Medlemsstaterna torde här ha ett större utrymme att tolka och implementera EU-reglerna i enlighet med sina nationella obligations- och processrättsliga traditioner. Mot denna bakgrund är det därför möjligen så att uppfattningarna kring transparenstriangelns mer precisa rättsliga innehåll kommer att utkristalliseras först i samband med den nationella implementeringsfasen.

Utöver de ovan diskuterade inslagen innehåller reformen också mycket annat, bl.a. särskilda rättigheter för presspublikationer i en digital miljö, undantagsregler för kulturarvets bevarande och utbildningsändamål samt en möjlighet att tillämpa avtalslicens (med förebild i den nordiska modellen). Ambitionen är att EU ska anta direktivförslaget som helhet under 2018, varefter implementeringen i nationell rätt kan påbörjas en tid därefter.

Krönikan är ursprungligen publicerad i Karnov Nyheter 2018-03-26.

Kommentera